Valborg med lycka och smärta

maj, inte klokt vad tiden springer iväg. Snart blir Jonte hela 7 år gammal och är inte längre min lilla kille, eller det kommer han nog alltid att förbli han är ju min minsting.

Helgen har varit full av rolig fotboll. Jonte har haft träning och Robin match.

Jämjö goif 02 imponerade kan jag säga, möter killar som är ett år äldre, och detta år gör rätt mycket i utvecklingen. De är så duktiga våra fotbollskillar, ett lag fyllt av grabbar som verkligen vet vad lagsport är. Helt otroligt att se deras passningspel med tanke på att de inte är så gamla. Robin har funnit sin plats i laget som back och han är tuff vår kille. Igår var bara fjärde gången han spelade men gick ut och pallade hela matchen. Killarna han punktmarkerade såg ut som jättar i jämförelse med honom och han är ju ändå inte speciellt liten. Trodde aldrig han skulle våga vara så tuff som han var, gick verkligen i närstrid. Kul att se faktiskt, stärker verkligen självförtroendet. Han var så nöjd efteråt när de han samling i omklädningsrummet och han fått beröm.

Jonte tränade som sagt och han har ju en bollkänsla som heter duga. Skjuter skott som jag vet inte vad. Två olika killar har vi, en kille som är gjordför att vara back och en kille som är gjord för anfall och målskytte, kan bli riktigt kuldetta:-).

Snabb som en vessla är han ju också vår lilleman och dribblar som få.

(grabbarnas stora förebild och idol, Messi)

Vi hade senare vänner här hemma som vi bjöd på lite grillad mat.

Riktigt gott kan jag säga. Kul att de kunde komma också för de har aldrig varit här hemma som gäster utan bara när de hämtar eller lämnar barn. Det har alltid blivit vi som åkt till dem. Kanske på grund av att mamman och pappan är lite allergiska och mamman även lite hundrädd. Men eftersom vi har två så otroligt snälla och goa hundar var det inga problem. Ska nog kunna omvända där också hoppas jag för vi vill verkligen bjuda hem dem fler gånger. Är så avslappnat och trevligt i deras sällskap. Jonte har ju kompis att leka med då och Robin älskar att ta hand om lilltjejen i familjen.

Tyvärr fick vi avbryta tidigare än vad vi räknat med eftersom jag skadat foten så det blev en tur till jouren på lasarettet. INget farligt dock men jag fick medicin och smärtlindrande så känns det bättre. Blir ett par dagar hemma för att ta det lugnt så nu går Munda på tårna här hon vill ju gå ut med Matte. Har varit ute med husse istället men det verkar inte vara samma sak:-). Det är ju vi som går tillsammans så hon verkligen vaktar på att jag ska göra nåt som hon kan följa med på, min lilla hjärtegumma. Har i alla fall hela tiden trevligt sällskap av min håriga vän eller rättare sagt håriga vänner, Lussan är med hon också men hon är bara inte lika närgången utan håller sig på marknivå:-).

Så nu kommer jag väl krypa ur skinnet de närmsta dagarna innan jag vågar röra på mig riktigt igen.

Nåja man ska veta att man lever då känns livet på riktigt!