En 6 årings livskris

Jag vill bara säga en sak - 6 års krisen är inte rolig. Tycker synd om alla som tror att de har det jobbiga bakom sig när småbarnsåren är över. Tro mej i många fall är inte 3 års trotsen det värsta. Tänk själv när barnet blivit så stort så det kan argumentera och är fullt medvetna om att de gör fel ibland men inte kan rå för det för hjärnan gör och känner som den själv vill. Förstår ni vad det gör med en liten kille som vill vara snäll och go men inte kan för kroppen och knoppen lyder honom inte. Snacka om upp och nedgångar i humöret. Fullt förståenligt att det är jobbigt för honom när han vill vara tuff och bestämma i ena ögonblicket men i nästa vill han bara krypa upp i famnen på mamma/pappa och få vara liten. Tänk att precis ha blivit så "stor" men ändå ofta känna sig så liten. Tänk att inte kunna sitta still någon längre stund eller att inte kunna styra kroppen på samma sätt som förut att helt plötsligt bli extremt klumpig när man gör sånt man alltid klarat innan. Allt detta för att kroppen har bestämmt sig för att den ska sätta igång och växa i massor. Helt enkelt en kamp mellan att vara beroende och oberoende, mellan att vara liten och stor. Men vet ni vad det är faktiskt helt normalt om det inte var så här skulle barnet inte utvecklas. Så jag försöker tänka på det att man ska vara glad för det trotsen som kommer för då blir barnet säkrare på sig själva till slut. 6 års åldern brukar faktiskt kallas för "lilla tonåren". Men visst.......det är ingen kul period men nödvändig. Barnen är ju ändå det bästa vi har:-).